Serieseger, fördel med att välja motståndare först i slutspelet och dessutom en Europacupplats säkrad. Trots dessa positiva saker som kvällens seger medförde tycker undertecknad att det som borde glädja hemmalaget mest i nuläget är sättet segern bärgades på.
Den senaste tiden har präglats utav krampaktighet och viss frustration över att höstens sprudlande handbollsuppvisningar verkat varit som bortblåsta. I kväll var det istället en återgång till ordentligt tryck i satsningarna framåt och ett härligt kollektivt kämpande för att stoppa snabba Guif-anfall.
Lustigt nog krävdes ett tidigt rött kort på Johan Jakobsson för att hemmalaget skulle ta fram en del av det kunnande som legat och vilat sedan innan landslagsuppehållet. Ett rött kort som aldrig skulle ha plockats fram enligt merparten av alla närvarande i Partillebohallen. Det är sällan ett direkt rött kort, vare sig det uteblir eller utdelas, passerar omärkt förbi och så blev det inte heller denna gång. Roligt då att det blev en positiv effekt för Sävehof som sakta men säkert tog kommandot i matchen för att mot slutet knäcka gästerna med ett hårt och rörligt försvar.
Innan dess hade Guif visat varför de ligger tvåa i tabellen. Ett ruskigt vasst kontringsspel gjorde att man större delen av första halvlek var i ledning. Efter paus rivstartade dock Sävehof med fyra snabba mål och man släppte sedan aldrig ledningen ifrån sig.
Vid en första anblick kan man undra varför Guif lyckas så bra som man i år gör. Små spelare (förhållandevis till handbollsspelarnormen om det nu finns någon) undantaget Jimmy Jansson ser i ärlighetens namn inte mycket ut för världen men skenet bedrar ordentligt. Kollektivet är starkt och disciplinen gör att motståndarna inte bjuds på mycket. Denna afton var dock Sävehofspelarna tillräckligt förbannade för att inte vilja släppa seriesegern ifrån sig. Tänk vad en del händelser ibland medför. Inget ont som inte har…!
I hemmalaget får Fahlgren ett plus för hans satsningar och sitt samspel med Fritzon, men klart mest lysande för kvällen var Tobias ”Rumän” Johansson (bilden). Undra om han innan säsongen kunde drömma om att han skulle göra 12 mål i seriefinalen som säkrade seriesegern. Ligger inte han sömnlös i natt kommer han aldrig att få några problem med sömnen i sitt liv. Sover gott gör man om saker och ting blir som man förväntar sig. Sömnlös blir man om man gjort någonting alldeles extra och det gjorde han sannerligen i kvällens match.
Hos gästerna imponerade Mikael Johansson framför allt i första halvlek med bra val och vassa avslut framåt. Han tappade dock precisionen ju längre matchen led och det gjorde hela laget (undantaget Rickard Blank och Mathias Tholin) i takt med att tröttheten började infinna sig. Den något mindre totala muskelmassan kanske ändå i slutändan fick betydelse.
Sävehof: Tobias Johansson 12 (5), Erik Fritzon 6, Robert Johansson 4, Jonathan Stenbäcken 4, Patrik Fahlgren 3, Jesper Nielsen 2, Tobias Albrechtsson 2, Johan Jakobsson.
Guif: Mikael Johansson 8, Mathias Zachrisson 6 (2), Richard Blank 5, Mathias Tholin 5, Jimmy Jansson 2, Haukur Andrésson 2, Tomas Tverin.
Utvisningar: Sävehof:4×2. Guif:6×2.
Domare: Per-Ola Björk, Krister Andersson
Publik: 1 375 (synd om de som inte var på plats för det var riktigt god underhållning)
Klas Rudenström
