ÅTERBLICKEN DEL 6 – GERTIE BRANDT

Vi bad Gertie skriva ner ett antal spelare som passerat revy under hennes tid som damansvarig – och samtidigt gjort extra avtryck.
– Egentligen omöjligt att värdera och sortera, men så här får det bli, säger Gertie efter lång betänketid.
(Spelarna i “24-mannatruppen” är uppsatta i kronologisk ordning från det år de kom in i A-laget angivet inom parentes).

Helen Benjaminsson (Trommler) 1990
Tuija Pasanen 91
Malin Norén 93
Anna Löfgren 93
Karin Almqvist 93
Theresa Claesson 93
Therese Olsson (Uusvoog) 94
Jenny Horvath 94
Hanna Ahl 94
Terese Gunnarsson 94
Lena Bengtsson 96
Jenny Olsson (Hansson) 96
Angela Sundgren 96
Nina Strand 96
Isabel Norberg (Lundström) 97
Nadja Virgé 97
Cecilia Burkards 98
Jenny Lindblom 98
Maria Lindqvist 98
Teresa Utkovic 98
Jessica Karlsson 98
Sara Andersson 99
Gabriella Kain 00
Ida Odén 05
Noterbart: Tre av spelarna, Trommler, Utkovic och Kain, sitter säsongen 2016/17 i IK Sävehofs styrelse.

Hon har aldrig spelat handboll för egen del.
Gertie Brandt halkade in i IK Sävehof på ett bananskal. Eller snarare via ett korvbröd som “kioskförälder”. Där är hon kvar 32 år senare – och tänker fortsätta jobba som pensionär. Man brukar prata om epoker som går i graven.

Man hyllar också eldsjälar som tackar för sig.
Gertie Brandt är något mitt emellan när hon nu bestämt sig för att gå i pension den 31 maj 2017. Tillfället är givetvis valt med tanke på 65-årsdagen en dryg vecka (9 juni) senare. Men också i direkt anslutning till SM-finalerna som i år avgörs i Malmö Arena den 27 maj.

– Det vore fantastiskt att få säga hej då med ännu ett SM-guld. Eller gärna två som när både damer och herrar vann samtidigt 2010, 2011, och 2012, säger Gertie.

Hon är inte lätt att fånga, tjejen som växte upp i skånska Tomelilla.

Blivande maken Kjell, tio år äldre, lyckades emellertid. Och fick dessutom med sig sin kära till Göteborg där han själv fick jobb i början på 70-talet.

– Det var ett enkelt beslut att flytta norrut när jag fick tjänstledigt från mitt arbete som administratör hos Skånemejerier. Men chefen skrattade mest…och var helt säker på att jag skulle återvända till Skåne.

Så blev det inte utan Gertie blev kvar. IK Sävehof var annars någonting hon aldrig hört talas om.
– Åtminstone inte på allvar förrän jag lotsades in i verksamheten som förälder. Det ställdes krav att vi skulle hjälpa till med försäljningen i våra kiosker i samband med arrangemang.

Året var 1985 och Gerties och Kjells förstfödda, Sandra (1977) skrevs in i handbollsskolan som åttaåring. Mamma Gertie levde på sin servicevana och backade inte för att propsa på kunderna en extra kopp kaffe, en korv med bröd eller en kexchoklad. Så småningom stegrades engagemanget i takt med att också Sandras lillasyster Caroline (född 1983) började spela i Sävehof. Och även intresset för handboll växte – inte enbart att stå i kiosken och sälja. Dåvarande “damchefen” Kajsa Laursen, mamma till framgångsrika döttrarna Susanna och Pernilla, kom i samband med en julfest (ack, dessa fester!) med en förfrågan:
– Du som är så engagerad och också har två döttrar i föreningen kan väl hjälpa till med damlaget. Vi behöver fler ideella krafter när det nu går så bra.

1993 vann Sävehof sitt första SM-guld på damsidan och samma år valdes Gertie Brandt in i styrelsen. Samtidigt var hon just färdig med tre års studier och fått en anställning hos Kapp-Ahl. Skånskan, som aldrig spelat handboll själv, tilldelades allt fler och större uppdrag. 1996 blev hon damansvarig ur styrelsens perspektiv – med ett första uppdrag att skaffa en ny tränare.
– Det är nog det bästa jag gjort i och för föreningen, erkänner Gertie 21 år senare när hon närmar sig pensionen.

Hon lyckades knyta till sig Rustan Lundbäck. En eftertraktad instruktör som annars tänkt sluta med handbollen och ägna sig åt jobbet som lärare och den nybildade familjen. Både Lars-Erik Säll och Stefan Albrechtson hade tidigare försökt värva Rustan Lundbäck utan att lyckas. Men Gertie Brandt hon kunde. Rustan skrattar åt fru Brandts övertalningsförmåga:

– När vi i stort sett snackat färdigt och jag vidhöll mitt “nej tack” bad Gertie att jag skulle lämna över telefonen till min fru, Anette.
– De pratade en stund och när samtalet var över stod det klart att jag skulle träna Sävehofs tjejer. Vad hade jag att säga emot två så starka kvinnor…!?

Vilket annat minne har du av driftiga Gertie?
– Hennes morotstårta som alltid skulle avnjutas vid ett speciellt tillfälle inför säsongen. Det blev en välsmakande tradition.

Rustan Lundbäck gav under fem säsonger damlaget ytterligare ett lyft som bland annat ledde till SM-guld även år 2000. Gertie Brandt satt på läktaren och log. Eller sprang omkring i korridorerna. Det är nämligen så hon uppfattas av nära och kära inom både klubben och familjen. Uttrycken är många och alla är hämtade i positiva ordalag.
– En Duracellkanin som springer på allt.
– En pingisboll som alltid studsar tillbaka.

Eller som en vaktmästare i Partillebohallen svarade på frågan när en besökare kom för att träffa Gertie.
– Var kan jag hitta henne?
– Det enklaste är att du står kvar här. Hon springer snart förbi, ska du se.

Nu är vi framme vid 2004 och IK Sävehof har stått inför en organisationsförändring på kansliet med följden att Gertie erbjudits en heltidsanställning i klubben.
– Därför tvingades jag kliva av från styrelsen där inga tjänstemän tilläts. Men jag hade fortsatt ideellt uppdrag som damansvarig.

Gertie hade kommit tillbaka upp ur källaren – som hon själv beskriver saken. 2001 tvingades hon – och tjejerna – nämligen separera från guldfyndet Rustan Lundbäck.
– Jag satt i styrelsen, men fick ingenting reda på förrän Rustan helt plötsligt var klar som tränare för herrlaget.

Rustan Lundbäck, som därefter gjorde nio år som herrtränare och vann tre SM-guld med pojkarna, bekräftar rockaden:
– Jag lurades till ett möte som egentligen skulle handla om något annat. På plats i rummet låste Mats Grauers och Stefan Albrechtson dörren och öppnade inte förrän jag sagt okej till att träna herrlaget.

Kanske hade Grauers dåligt samvete för 2004 anställde han alltså Gertie Brandt.
– Vi fick in en medarbetare med ett jäkla engagemang 24 timmar om dygnet. Gertie gav allt alltid, säger dåvarande ordföranden Grauers.
– Och jag minns speciellt senare, under alla SM-finalhelger under 2000-talet, hur hon jobbade och slet. Jag tror inte att hon sov en blund natten inför en enda final.

Tiden att sälja korv och kexchoklad var förbi. Som anställd övergick sysslan till arrangemang, biljetter, informationen på nya Allum, och hålla kontakt med medlemmar och volontärer. Och att hjälpa till ännu intensivare med Partille Cup. Din första uppgift som anställd?
– Bygga en flyttbar scen till just Partille Cup som vi kunde använda oss av i Lisbergshallen. Och, jo, den höll ett antal år…

Samtidigt ville Sävehofs tjejer ut och erövra Europa. Allting blev så mycket proffsigare, från ax till limpa. 2007 sa Gertie nej till sina dubbla roller – och ersattes av Jerry Hallbäck som anställd sportchef.
– Jag orkade inte hålla på som jag gjort. 40-timmarsarbetsvecka, ha, ha. Nej, det existerade inte. Jag är i alla fall glad och stolt över att jag fick vara med och sätta Sävehof på den stora handbollskartan. Kanske enda gången Gertie sagt nej till Sävehof. På hennes minuskonto står nämligen att alltid vara tillgänglig och haft svårt för att delegera.

Under sina elva säsonger som damansvarig erövrade klubben följande placeringar i elitserien: 2-1-2-1-2-1-4-2-1-2-1.

SM-gulden började staplas på varandra – men det är ändå de tidiga åren Gertie Brandt minns mest och bäst.
– Träningar, matcher, resor och alla duktiga tjejer på 90-talet, beskriver hon.

Vilket spelare har fascinerat dig mest?
– Det får bli Lena Bengtsson med en fantastisk potential. Hon levererade bäst fysvärden vid alla tester och träffar. Hon spelade med oss 1996-2000 men drabbades tyvärr av sjukdom och tvingades sluta.

Någon annan favorit?
– Hur ska jag kunna undvika Ida Odén? Jag var med när vi skrev hennes första kontrakt inför säsongen 2004/05 och hon spelar fortfarande, till och med i landslaget.

Familjen Brandts radhus i Furulund blev stundtals en klubbstuga; åtminstone när det skulle skrivas kontrakt. Här har etablerade värvningar som Annika Wiel Hvannberg, Gabriella Kain och Teresa Utkovic fått sin första smak på Sävehof.
– Det gällde att vara tidigt ute på säsongen med rekryteringarna och sedan lägga locket på, raljerar Gertie.

Du har även sparkat några spelare, unga talanger, bort från föreningen?
– Kanske det absolut svåraste med uppdraget. Alla kan inte få plats i en elittrupp, sådan är verkligheten oavsett hur duktig och trogen klubben du varit under uppväxten.

Gerties och Kjells egna döttrar försökte. Sandra fick problem med en rygg. Caroline nådde A-laget, men fann också kärleken i herrlagets Henrik Martinsson som hon bildat familj med.

31 maj går alltså Gertie Brandt ut från kansliet i nya Partille Arena. För att göra vad?
– Skjutsa barnbarnen till Sävehofs träningar bland annat. Nej, jag är inte orolig för framtiden. Jag har levt mentalt med detta i tre år och tänker fortsätta inom föreningen som ideell och volontär. Detta är ingenting man släpper över en natt.

Du kanske till och med återvänder till styrelsen där du satt mellan 1993 och 2004?
– Varför inte!? Det vore en sensationell comeback….

Text: Kjell-Ove “KOA” Andersson