Julia Eriksson är den tredje spelaren att intervjuas i Sävehofsnack. 23-åringen berättar bland annat om målmedvetenheten, den tunga skadeperioden och om det stundande slutspelet.
Att en dag få representera IK Sävehof hade alltid varit ett mål för Julia Eriksson. 2014 skrev hon på det efterlängtade kontraktet med Partille-klubben och gjorde därefter snabbt ett avtryck på den stora scenen. Framgångarna väckte uppmärksamhet från flera olika håll i handbollsvärlden, men en omständlig ryggskada hindrade sedan från spel under lång tid. När hon i januari äntligen var tillbaka på planen så var det med besked.
Men vi tar det från början. Sex-sju år gammal hängde hon med sina klasskompisar på handbollsskola och redan från start märktes talangen av.
– Jag var bra direkt och kunde framförallt skjuta bra. Då blev det många mål och det gjorde att jag tyckte att det var roligt, så jag fortsatte, berättar hon.
Det var i Hisingsklubben Kärra HF som hon tog sina första steg på handbollsplanen. Kvaliteten som visades upp tog henne till spel i såväl ungdoms- som juniorlandslag. Huvudfokuset låg alltid på handbollen, men det fanns fler sporter där Julia visade sig tillhöra eliten. På USM i spjut har hon stått högst upp på prispallen vid två tillfällen, men ryggproblemen som senare har stoppat från spel på handbollsplanen kan ledas tillbaka till spjutkastar-åren.
– Jag hade egentligen inte så bra teknik i spjut, utan använde samma rörelse som i handbollen. Så jag nötte mycket teknik, men hann inte med att öva upp bålstabiliteten.
– Jag var för stark i armen och för svag i ryggen. Jag fick två frakturer i kotorna och sedan var det kört. Det var där som ryggproblemen började.
Tiden som spjutkastare var över, men dagarna med en boll i näven skulle nu öka. Som 19-åring undertecknade den målglada niometersspelaren sitt första kontrakt med IK Sävehof.
– Jag minns att jag var glad att äntligen vara här och att jag kunde lägga ner all min tid på handboll. Att kunna få den bästa hjälpen och spela med bra spelare.
Minns du vad du upplevde som den största omställningen när du kom hit?
– Nivån på träningarna. Här finns det hela tiden en mening med det man gör på träningarna, medan det tidigare kanske mest hade flutit på utan tanke. I Kärra kunde man nästan ta det lugnt och ändå vara typ bäst. Här var man tvungen att köra 100% för att lyckas i och med att det var så bra spelare runtomkring.
– Om man kollar i landslaget så har nästan alla spelare varit här. Här vet man att man kommer utvecklas och kanske bli en av de bästa. Det är något jag alltid har velat, ända sedan jag var liten. Jag ska göra allt för att det ska gå.
Dåvarande, tillika nuvarande, huvudtränaren, Henrik Signell, var mycket nöjd över nytillskottet till truppen.
– Julia är en ung spelare med massor av potential, hon passar perfekt in i vårt tänk för framtiden. En intressant spelare med massor av bra kvalifikationer. Bra fysik med ett riktigt fint skott, orädd i sitt sätt och med fokus på att alltid gå mot mål. Detta är en riktigt bra värvning, var hans ord i samband med att Erikssons övergång från Kärra blev officiell.
Och det är bara att konstatera att han fick rätt.
Hennes två första säsonger i den gulsvarta tröjan slutade med SM-guld och fina individuella insatser i inte minst Champions League ledde fram till utmärkelsen ”Årets komet” under det andra året.
– Det var grymt att det gick så bra och att jag fick fullt förtroende. De trodde på mig och då var det bara att köra. Det gick jättesnabbt, så det var jätteroligt att det bara flöt på från start.
Kände du dig ostoppbar?
– Ja, det gjorde jag faktiskt. När det gick så bra och jag kom högt upp i Champions Leagues skytteliga samtidigt som jag öste in mål i Elitserien.
Den fina starten i Sävehof gjorde att andra klubbar hörde av sig, men ”Julle” kände ingen stress att röra sig vidare och fokus låg kvar på att fortsätta utvecklas i Partille.
Säsongen efter gjorde ryggproblemen från friidrotten sig påminda igen. En överbelastning i samband med ett gympass blev starten på en skadeperiod som i stort sett pågick under ett års tid.
– Ryggen är mitt svaga ställe, det är den som hela tiden håller på. Jag gjorde en övning på gymmet och då sprack disken.
En comeback lagom till slutspelet blev verklighet, men en operation var nödvändig för att få bukt med problemet en gång för alla.
– Det låg en benbit i vägen som jag var tvungen att ta bort. Efter att de plockade bort den har jag inte haft några problem alls med det. Det är fantastiskt, säger hon med ett leende.
Men det var onekligen en tuff period och framtidsutsikterna var inte alltid de klaraste.
– När jag låg hemma och inte hade fått operationen så tänkte jag att det aldrig skulle gå. Det gjorde så ont att jag nästan trodde att jag skulle dö.
Stämmer det att du låg på en bänk i arenan och kollade vissa matcher för att kunna vara med och stötta laget?
– Jag låg på läktaren för jag kunde inte sitta ner. Det var jättetråkigt att bara ligga hemma hela dagarna och inte träffa någon. Då var dagens uppgift att ta sig till hallen, haha. Jag var tvungen att sätta sådana uppdrag; som att gå runt huset eller till mataffären. Att kunna vara med i vardagen igen.
Efter operationen började det äntligen ljusna igen. Den målmedvetenhet som man kan se i hennes blick när hon värmer upp inför match har tagit Eriksson långt och i det här läget fokuserades den mot att komma tillbaka till handbollsplanen.
– Då var det fullt fokus på rehaben och den biten. Då köttade jag på och sedan blev det bättre för varje dag. Till slut kunde jag gå och passa lite, då visste jag att det närmade sig att få vara med på riktigt igen.
Ungefär en månads träning med laget, där hon stegvis blev mer och mer aktiv, blev det inför den riktiga comebacken i hemmamatchen mot Lugi den 3:e januari.
– Det var otroligt gött att få vara med igen. Man hade bara gått och väntat och känt på bollen för att man var så sugen på att spela.
Förvisso blev det ingen seger, men den matchen var den sista på den tråkiga förlustsvit som förföljde laget. Sedan dess har Sävehof radat upp segrarna i SHE och på de tio matcherna som har spelats sedan dess, står tvåvägsspelaren noterad för 43 mål framåt.
Nio av fullträffarna kom borta mot Boden i början av mars och när det nu är dags för slutspel är det just laget från Norrland som står för motståndet.
– Jag tror att det kommer bli väldigt roligt. Hoppas att det blir mycket folk och att vi kan knipa tre raka. Men Boden är riktigt bra så det kommer bli tuffa matcher. Vi hade lite problem med deras skytte senast, men jag hoppas att vi ska få till den rätta aggressiviteten nu.
Den långa resan för bortamatcherna är inget som stör.
– Resan upp var go senast, mysigt att åka på det sättet med laget. Det var så mycket snö, en helt annan miljö. Det var kul att se, men vi får hoppas att det bara blir en match där uppe, haha.
Vad skulle du säga skiljer matcherna i slutspelet från serien?
– Allt höjs. Det är en annan vilja och glöd i spelarna, alla vill jättemycket. Man möter ju spelarna flera gånger så man kan dem utantill efter ett tag.
Slutspelet blir det sista Julia Eriksson gör i Sävehof för den här gången. Ett påskrivet kontrakt med Randers gör att det efter säsongen väntar en flytt till Danmark och hon tackar för den handbollsutbildning hon fått ta del av under sina fyra säsonger i gulsvart.
– Jag hade inte varit där jag är idag om jag inte hade fått utbildningen och utvecklingen här. Den hjälp man kan få här med fysträningen och alla ledare som har hjälpt en med individuell teknik och sådana saker.
– Signell är grym på detaljer, även sådant man själv inte tänker är så noga men som sedan gör hela grejen. Till exempel hur man ska vinkla foten i vissa lägen för att få till bäst skottläge.
Men innan Danmarksäventyret tar vid, återstår det en sak överst på önskelistan – ett tredje SM-guld.
– Det vill jag ha mer än gärna. Det är det enda jag vill.
Namn: Julia Eriksson
Ålder: 23 år
Smeknamn: Julle eller Jullan
Födelsestad: Göteborg
Moderklubb: Kärra HF
I Sävehof sedan: 2014
Meriter: 2 SM-guld, SM-silver och USM-guld.
Lyssnar på: Blandat. Framförallt pop, hiphop och RnB.
Tittar på: Sport och Bonusfamiljen.
Beskriv Sävehof med tre ord: Glädje, gemenskap och respekt.
– Erik Malmqvist
