Intervjuserien Sävehofsnack är tillbaka. Den här gången är det Jonas Larholm som har fått svara på frågor och han berättar bland annat om skillnaden på grundserien och slutspelet, OS-silvret från 2012 och den eventuella tränarkarriären.
Jonas Larholm och Sävehofs huvudtränare för herrlaget, Andreas Stockenberg, kliver in genom entrédörrarna på Partille gymnasium. Duon kommer direkt från ett morgonpass med gymnasiets elever som inriktat sig mot handboll och nu är det dags att fylla på depåerna med en andra frukost. “Lar”, som han kallas, är på gott humör och vi sätter oss ned i Café Laxen där såväl lärare som elever på skolan samsas om utrymmet. Den 211-faldige landslagsmannen lär ut hur sporten ska spelas till den nya generationen, men samtidigt ser han sig själv inte som färdiglärd.
– Jag vill bygga på hela tiden. Jag tror inte att man blir färdig, varken tekniskt eller taktiskt. Möjligen att man når någon form av peak fysiskt i en viss ålder, i övrigt kan man hela tiden lära sig mer och det jobbar jag med fortfarande, säger han.
– Det kan vara en valsituation, till exempel att spela till vänster om man är högerhänt. Det är underskattat, inte så många spelare klarar av det. Det låter kanske enkelt, men det är faktiskt inte så många som är bra på det. Samma sak för vänsterhänta att kunna spela bollen till höger.

Hyllar läkarteamet
Framgång kan ligga i detaljer och hungern att utvecklas är en egenskap som är av vikt när det kommer till att få en lång och lyckosam karriär. Larholm fyller 36 år i juni, men har knappast tröttnat på handbollen och ser inte alltför stora skillnader från känslan när han var yngre.
– Det är möjligtvis lite jobbigare fysiskt på grund av skador, att det finns lite slitningar. Men så länge jag underhåller den biten och har styv på min rehab så påverkar det inte mig jättemycket. Det är kanske mest på vintern efter en lång bussresa till Eskilstuna eller något och så ska kroppen igång igen. Då får man kanske ta en extra runda, cykla lite eller värma upp sina knäleder eller rygg lite extra. Annars är det inte så mycket, jag tycker det är roligt fortfarande.

På tal om Eskilstuna och eventuella skaderisker så var det just där, i början av februari, som Sävehofs nummer sju ådrog sig den skada som han vid intervjutillfället fortfarande rehabtränade för.
– Jag blev knuffad hårt i ryggen bakifrån och tacklades rätt in i en annan spelare. Det var i den smällen som nyckelbensleden gick av. En av lederna där, en kapsel som går mellan nyckelbenet och axeln, förklarar Larholm.
– Det var en olyckshändelse, ingen förslitningsskada. Nu har jag jobbat med att bygga upp den och låtit den läka i fem-sex veckor. I början kunde jag inte göra så många övningar tyvärr. Jag fick börja med tre övningar och då gjorde man de så ofta man kunde. Men det blev lite roligare efter några veckor när jag fick lägga på tre övningar till. Då kändes det som julafton.

Vad får man för stöttning av klubben i en skadesituation?
– Vi skulle inte kunna ha det bättre. Jag tror att det här är det bästa jag har varit med om när det kommer till den biten. Det är oslagbart. Förvisso var det bra i Barcelona också, men där var det svårt på andra sätt. Jag är en lekman på området men som spelare skulle jag säga att Sävehof har det minst lika bra.
– Det som är viktigt är att man kan lita på en läkare och fysioterapeut. Där tycker jag att Sävehof är bland de bästa i Europa. Här har vi kompetenta läkare och fysioterapeuter som har varit med i landslag, med utbildning och erfarenhet från flera år tillbaka. Jag känner mig väldigt trygg med dem.

Att komma in i handbollstempot igen är en essentiell del av att komma tillbaka från en skada. När intervjun genomfördes kände Larholm sig pigg, men niometersspelaren påpekade just den detaljen och när grundserien nu är avslutad kan vi konstatera att comebacken ännu inte är genomförd.

Foto: Michael Erichsen / BILDBYRŁN

Hur skulle du sammanfatta grundserien för Sävehofs del?
– Jag tror och hoppas att det har varit en lärorik säsong för många i laget. Resultatmässigt har det varit lite upp och ner. Vi har varit drabbade av skador på nyckelspelare, vilket har lett till lite osäkerhet.
– Spelmässigt har vi ändrat ganska mycket under året, men nu har vi försökt hitta tillbaka till någon form av bas som vi kan bygga utifrån. Vi har velat hitta en vinnarkultur, det har vi arbetat med och det kommer vi fortsätta göra. Nu har vi börjat vinna matcherna också, även om det inte är med tio mål alla gånger så har vi vunnit flera täta matcher. Vi förlorade inte med mycket innan så vi var inte ett dåligt handbollslag innan heller, men det är de små marginalerna som avgör.
– Nu kanske folk tycker att vi i Sävehof har haft tur och bara vunnit med små marginaler, men så är det inte. Man skapar sig tur och förtjänar den. Det har vi uppenbarligen gjort och det är något vi har lärt oss under tiden. Det är kanske där det har varit en kontrast och det var något som vi brottades med i början av säsongen. Nu känns det som att vi har en positiv trend in i slutspelet.

Sävehof landade slutligen på en åttonde plats i Handbollsligan och nu ska slutspelet inledas. Vid intervjutillfället var slutspelsvalen inte gjorda, men nu är det officiellt att det är serietvåan HK Malmö som väntar i kvartsfinalsserien.
– Jag tror att vi kan vara med och störa vilket lag vi än möter. Det lag vi har börjat bygga upp är bra. Vi låter dem komma och så får vi hantera det därifrån, sade Larholm generellt om eventuella slutspelsmotståndare.
Vad är det som ändras i matcherna från grundserien till slutspelet?
– Det är inte alla lag som kan hantera den omställningen lika bra som vissa andra. Det finns en ganska tydlig trend på vilka lag som är bra på att spela slutspel.
– Sedan är det klart att lagen ändras ganska drastiskt från år till år på många ställen, men det är ändå lite kultur som man får skapa sig när det är dags för slutspel. Att man höjer sig ett par snäpp, vissa klarar det bättre än andra.

Det var med två SM-guld på meritlistan som Jonas Larholm 2006 lämnade IK Sävehof för spel i FC Barcelona. Totalt blev det tio år i utlandet och efter Spanien-perioden följde två sejourer i Danmark, med spel i Ungern däremellan. Sammanfattningsvis menar han att de olika destinationerna var bra, men på olika sätt.
– Det blir aldrig som man har tänkt sig. Det är det man lär sig under åren, vilka saker man inte har koll på. Innan jag lämnade hade jag en massa tankar, men sedan blev det roligare och bättre ur vissa aspekter och på vissa andra sätt blev det sämre och tråkigare än vad jag hade förväntat mig. På gott och ont blir det annorlunda.

Till säsongen 2016 var det dags för en återkomst till det gulsvarta Partille-laget. Ur vissa avseenden hade saker förändrats, men trots en ny arena och de naturliga förändringar som sker under en tioårsperiod, så var en del sig likt.
– Spelarmässigt var det ett helt annat lag, förutom Per (Sandström). I övrigt är det såklart en helt annan apparat med arenan, men jag känner ändå att vibbarna är de samma. Jag känner ändå igen folk i klubben, så det har gått som en ganska röd tråd skulle jag ändå säga. Även om det kändes tryggt att komma tillbaka så var det ändå lite som att komma till en ny klubb faktiskt.
– Men Sävehofs puls och ådra känns ändå som i stort sett den samma, bara att klubben har expanderat. Både med anläggningar och rent klubbmässigt, med ungdomar och Partille Cup. Det känns som att jag var med i den processen när jag var här tidigare och nu ser man hur det har landat. Andra tog över stafettpinnen och har gjort det bra. Så det känns ju skönt på det sättet, det är nytt men jag känner ändå att jag har varit delaktig från början.
Finns det en stolthet i att du bara har representerat en klubb i Sverige?
– Ja, det skulle jag säga. Men det är mer att jag är stolt över att det är Sävehof, en klubb som jag har växt upp och fostrats i. Att jag kunde komma tillbaka efter utlandsåren och se att allt hade gått bra.

Foto: Nils Jakobsson/BildbyråŒn

Med 211 landskamper placerar sig Larholm på 16:e plats på listan över herrar med flest landslagsmatcher för Sverige. Han beskriver det som lärorika år med en del uppåt och en del motgångar. OS-turneringen i London 2012, som slutade med en silvermedalj efter finalförlust med 21-22 mot Frankrike, lyfts fram som den tydligaste höjdpunkten.
– Vi hade chans att slå Frankrike där, så det var surt efteråt. Det var väldigt nära. Men det känns som ett silver som man har mycket stolthet över. Hela OS-tiden var en spännande period överlag. I förberedelserna var jag sjuk och halvskadad så det var osäkert om jag ens kunde följa med. Jag hade problem med ett knä och när jag var där så blev jag magsjuk. Sedan kunde jag ändå gå genom eld och vatten kändes det som, att kunna komma ut på andra sidan efter det och prestera så bra som vi ändå gjorde och få med oss en silvermedalj, det var en häftig resa.
Gemenskapen och möjligheten att få se olika kulturer är andra plus som landslagsåren har fört med sig.
– Att just få resa runt på Balkan och i Östeuropa, det har varit häftigt att få se hur handbollen är där. Runt i Spanien och Tyskland också givetvis, men mitt hjärta klappar nästan hårdare för Balkan och den regionen. Att även få se kulturen i stort i de här länderna, det tycker jag är spännande.

Parallellt med elitkarriären på planen har den meriterade spelaren alltså börjat spana mot tränarrollen. I samband med intervjun ber en av gymnasieeleverna som har stukat foten honom om råd, för hur han kan agera för att fotskadan ska kännas bättre. Larholm förklarar skämtsamt att ett första steg är att börja använda kryckorna på rätt sätt. En positiv och allmänt glad stämning råder och det märks att det här är en miljö som såväl elever, lärare och inte minst Sävehof-spelaren trivs i.
– Jag vill ge tillbaka till sporten i stort och klubben som jag har varit i. Sedan tycker jag ju fortfarande om handboll så jag får ju också ut något av det. Det är också spännande med lite nya ingredienser i tänket. Det är inte bara det speltekniska utan mycket runtomkring som är svårt och utmanande, så som gruppdynamik, psykologi och ledarskap, säger han om de nya aspekterna som han behöver tänka på i tränarrollen.
Han är ödmjuk inför vad som är att vänta som tränare.
– Bara för att jag är en hyfsad spelare så kan jag inte tro att jag är världsmästare på att vara tränare. Jag får utbilda mig och försöka lära mig så mycket jag kan. Sedan får jag känna om det är något jag är tillräckligt bra på, vad det landar i återstår att se.

På frågan om vilken tränare han har lärt sig mest av kommer det upp en lång rad med namn. Robert Wedberg, Björn Blomquist, Ilija Puljevic, Rustan Lundbäck, Per Johansson och Manolo Cadenas finns med på listan. En annan spanjor, Carlos Pastor, nämns också.
Jag hade honom i Pick Szeged. Att verkligen få vara med i hans tankar om både försvar och anfall var ju en ögonöppnare igen. Jag lärde mig verkligen något av honom trots att jag då var 31-32 år gammal. Man lär sig nya saker hela tiden. De idéerna har varit en väldigt stor influens på hur jag tänker handboll idag. Men generellt när jag lär ut så försöker jag plocka det bästa från flera olika tränare.

Foto: Line Skaugrud Landevik / BILDBYRÅN

Du har två år kvar på kontraktet med Sävehof. Hur ser du på framtiden för dig själv och laget?
– Jag vill bygga upp mig själv och även ta klubben ett snäpp högre. Dels på handbollsplanen, men också att hjälpa till med klubben i övrigt, med gymnasiet och kanske skaffa mig mer kunskap genom att utbilda mig till tränare.
Det är dock inte helt givet att det blir en fortsättning inom sporten han spelat i så många år. Många dörrar är öppna till vad som kan ske den dagen karriären på planen är över.
– Jag har ett aktiebolag som jag jobbar lite med. Vi får se lite vart det landar, men det är mycket spännande på gång. Jag har Larholm Handball Camp som möjligtvis skulle kunna gå av stapeln i år redan, men förmodligen får vi skjuta på det för vi har bytt inriktning lite. Sedan har min flickvän ögonfransstudion Pollas Beauty Bar, dit har det gått en del energi och kraft.
– Jag har också varit med lite i podcasts och samarbetat lite konstnärligt faktiskt. Min pappa är musiker så det finns möjligheter där. Jag har gjort uppdrag på flera ställen, så det är spännande.

Namn: Jonas Larholm
Ålder: 35 år
Smeknamn: Lar
Födelsestad: Göteborg
Moderklubb: IK Sävehof
Meriter: 2 SM-guld, OS-silver, World Cup-guld, Copa del Rey, 2 seriesegrar i Danmark, DM-guld, EHF Cup-guld, Super Cup-guld, UVM-guld, JEM-brons, 2 USM-guld och USM-silver.
Lyssnar på: Podcasterna ”The Hoop Collective”, ”Alex & Sigges podcast” och ”Avkast”.
Tittar på: Mest sport men just nu också tv-serien ”Divorce”.
Läser: Senast var det ”Doktor Glas” av Hjalmar Söderberg.
Beskriv Sävehof med tre ord: Glädje, stolthet och kunskap.

– Erik Malmqvist