Fjärde spelaren i intervjuserien Sävehofsnack är Emma Fernis. Här berättar hon bland annat om flytten från Stockholm till Sävehof, vad som gör henne till en bra straffskytt och att hon har mer att ge i det pågående slutspelet.
För knappt ett år sedan tog IK Sävehofs svit på åtta raka SM-guld slut efter finalförlust mot H65 Höör. På bilderna efter slutsignalen är det besvikna och ledsna spelare från Partille som porträtteras. Ett av dessa foton hänger idag på Emma Fernis plats i omklädningsrummet som en påminnelse om en stund hon aldrig vill uppleva igen – att stå på den förlorande sidan.
– Det var nog den värsta känslan någonsin, det var väldigt surt, berättar 21-åringen.

Hennes handbollsresa har hittills varit händelserik. Året innan den sura finalförlusten fick hon känna på hur det är att få ta emot guldmedaljen och tillhöra vinnarsidan. Det svenska landslaget har hon också hunnit representera i två mästerskap på seniornivå och mycket mer är att vänta under åren framöver. Alla resor börjar dock någonstans och för Emmas del var det i Rosersberg i Stockholm.
– Jag följde med min äldre bror på någon träning, det var min första kontakt med handboll. Första gången jag var med i en bollskola var jag fyra år och efter det började jag spela i ett lag.
Även om hon tidigt utmärkte sig på planen var det framförallt glädjen och gemenskapen som fick henne att fastna.
– Jag tyckte att det var väldigt kul att spela och jag tror aldrig att jag hade klarat av en individuell sport. Sedan har jag väl nästan alltid velat se hur långt jag kan komma. Jag skulle säga att jag började satsa ordentligt när jag bytte klubb från Rosersberg till Skånela när jag var tolv-tretton och fick spela med de som var två år äldre.

Nästa steg i utvecklingen kom när grundskolan förvandlades till gymnasium och hon kom in på handbollslinjen.
– Då började jag även spela i Allsvenskan och det blev väldigt seriöst. Det tog mycket tid av ens liv, men jag ville verkligen göra det och jag var villig att lägga ner tiden som krävdes.
Det hårda slitet gjorde att juniorlandslaget kallade och hon var med i det lag som förde Sverige till guld i junior-EM och brons i ungdoms-OS. Efter ett antal år i Skånela valde hon sedan att byta till Spårvägen innan den gulsvarta Sävehof-tröjan blev hennes matchställ från och med sommaren 2015.
– Det var ett ganska självklart val och jag kände att Sävehof var rätt från början. Jag hade spelat i Spårvägen och Skånela som var klubbar i botten av serien, i och med att Sävehof hade varit dominerande i Sverige i så många år och spelade i Europa så kände jag att det var bra för min utveckling att få tillhöra ett topplag.
Vad var den största omställningen när du kom hit?
– Jag mognade väldigt mycket som person. Innan var jag lite feg och vågade inte prata så mycket, jag var lite blyg kan man säga. Men så är det verkligen inte nu, det har helt ändrats. Handbollsmässigt har jag fattat bättre vad det innebär att försöka bli bäst, de i klubben vet vad som krävs. Det har varit skillnaden att komma från ett bottenlag, det är väl lite det som gör att man inte kan glida på sin talang. Man måste verkligen kämpa för att bli bäst och mentaliteten är helt annorlunda här.

Foto: Michael Erichsen / BILDBYRŁN

Flytten från huvudstaden till västkusten har hanterats bra och det går till och med att säga att hon har förälskat sig i Göteborg.
– Det stämmer väldigt bra. Jag gillar Göteborg som stad och har haft barndomsvänner här nere sedan jag var liten, så jag hade redan varit här en del innan jag flyttade hit. Och även om det är en storstad så är det lugnare här.
– Tempot i Stockholm är lite högre, det är lite otrevligare och många är fokuserade på sig själva där.
Ska vi tro Fernis så är allt dock inte bättre i landets näst största stad och hon delar ut en liten känga till bilisterna i 031-området.
– Trafiken är mycket bättre i Stockholm. Köerna är längre men bilförarna är mycket bättre där, haha.

Precis som flera andra i laget har Emma bosatt sig i Partille och eftersom att hon redan kände flera sävehofare från tiden i ungdomslandslaget blev det även lätt att hitta rätt i det sociala livet.
– Vi är många som bor med bara några minuters avstånd mellan varandra så det blir att man umgås. Jag bor till exempel granne med Thess (Krönell) så vi umgås väldigt mycket.

En positiv atmosfär utanför handbollsplanen kan ofta vara en nyckelfaktor till framgång på densamma och hennes första säsong i Sävehof kan inte beskrivas på något annat sätt än lyckad. När hon minns tillbaka på den tiden så var det ett nybyggt gulsvart lag som hon anslöt till.
– Det var mycket nytt och ungt som kom in inför den säsongen. Jag kom ihåg att de sade att vi inte hade samma förutsättningar som innan, med landslagsspelare på varenda position och så vidare.
– Jag tror att vi framförallt överraskade väldigt positivt i Champions League, vilket var kul.
I just det internationella spelet uppmärksammades Sävehofs nummer tre stort och blev exempelvis utsedd till omgångens nykomling efter en stark prestation borta mot MKS Selgros Lublin.
– Det är alltid kul att få utmärkelser på egen hand, men det är kanske inte det man strävar efter först och främst, menar hon.

Framgångarna ute på kontinenten kombinerades med vad som på våren skulle bli ett SM-guld – Fernis första och Sävehofs tolfte på damsidan. Om Sävehofs nummer tre satte avtryck på finalen? Jo, det får man ändå säga. Totalt prickade hon in nio av lagets 27 mål och i Partille Tidning beskrevs hon efteråt som matchvinnare tillsammans med målvakten Johanna Bundsen.

Sex av Fernis finalmål kom från straffkastlinjen. Ansvaret från sju meter tar hon gärna och det dröjde inte mer än ungefär en halv säsong i sin nya omgivning innan den rollen blev hennes.
– Jag sköt alltid straffar när jag var yngre men sedan fick jag en liten paus från det. Jag blev glad när jag fick börja lägga dem här också och tycker att det är jättekul.
Vad krävs av en bra straffskytt?
– Man måste vara pricksäker och jag brukar analysera målvakterna litegrann för att se hur de brukar röra sig. Sen har de också full koll på var jag brukar lägga mina straffar så det gäller att ha ett brett register och välja rätt. Jag har rätt många varianter.
Känner du av pressen när du kliver fram för att ta en straff i ett viktigt läge?
– Litegrann. Kanske framförallt den här säsongen när det har gått lite knackigt och jag är en av spelarna som har en större roll och ska ta mycket ansvar. Men jag trivs väldigt bra med den rollen. Jag älskar att göra mål och det är den handbollsspelaren jag vill vara.

Foto: Line Skaugrud Landevik / BILDBYRŁN

Som bekant slutade Emmas andra säsong i Sävehof inte lika lyckligt som den första. Finalförlusten var tung, men vägen fram dit bestod av flera höjdpunkter och en del nyheter. Partille Arena blev ny hemmaplan med bättre träningsmöjligheter och en ökad gemenskap bland lagen i föreningen när alla kunde samlas under ett tak. För Fernis del innebar säsongen också ett skifte från högernio- till högersex-positionen.
– Jag vill själv spela på högersex för det är där jag tror att jag kommer bli bäst. Jag bad om att få spela där och det har jag fått möjlighet till.
Precis som sin lagkamrat på vänstersidan, Olivia Mellegård, finns alltså möjligheten att spela på flera olika positioner. En risk med att spela längst ut på kanten är att man hamnar för långtifrån spelet under för långa perioder och därmed inte kan påverka på önskat sätt.
– Det har jag och ”Melle” pratat om. Då får man be om att komma in i banan, både jag och hon är bra på det eftersom att båda kan spela på nio meter också. Det är en sådan handboll jag vill spela, med rörelse och att man har möjlighet att komma in mer centralt och bidra.

Flera spelare i laget har beskrivit den här säsongen som ojämn, där en dyster svit på sex raka förluster byttes ut mot en lång segerrad.
– Jag hade ju varit i den situationen förut att förlora flera matcher i rad, men det var andra som aldrig hade varit där. Det var tungt, man vill vara med i toppen och aldrig förlora. Men jag tycker ändå att vi hjälpte varandra ur det läget och sedan dess förstår alla vad som krävs för att vara bland de främsta. Så även om det var jobbigt så har den perioden gett något bra.
Vad är din förklaring till att det vände?
– Vi höjde träningsnivån väldigt många snäpp om man jämför med i början av säsongen. Det blev mer fart, vi smällde på mer och intensiteten har blivit mycket högre sedan dess. Alla spelare har den kapaciteten och det gäller bara att vi får ut den på både träning och match.
– Det var väldigt uttalat i gruppen att vi var tvungna att höja nivån. Det är på träning som man lär sig saker och sätter en standardnivå. Den hade vi inte i början, men när vi pratade om det så förbättrades det rejält.

Sedan den negativa trenden tog slut står det en nolla i förlustkolumnen och det har enbart blivit segrar. Vi är nu inne i slutspelstider och allt ska avgöras, det är en tid på säsongen som Fernis välkomnar.
– När man går in i slutspelsbubblan är det bara att tänka på handboll och spela handboll som det handlar om. Det är bara fokus på att man ska vara så laddad och förberedd som möjligt inför alla matcher och träningar. Vardagslivet och allt runtomkring får bara flyta på.
– Alla går in i den bubblan och då blir det mer att alla taggar igång varandra, det blir en annan känsla i gruppen. Det är vinna eller försvinna i nästan varenda match – då går det inte att förlora som vi gjorde i början av säsongen.

Och någon förlust blev det inte heller när Boden besegrades i tre raka matcher i kvartsfinalserien.
– Det var tuffa och roliga matcher att spela. Jag tycker att Boden var bra i alla tre matcher som de mötte oss i och det blev en bra serie. Vi tog verkligen inte ut något i förskott.
Redan träningen efter avancemanget flyttades fokus och nivån höjdes då ytterligare ett snäpp för att kunna vara med och slåss om en plats i finalen. Det verkar ha gett resultat för semifinalserien mot Skuru började på bästa sätt med seger 29-24 på bortaplan, trots en hel del tekniska fel i framförallt den första halvleken.
– Bortamatcher i Eriksdalshallen är inte lätta och vi visste att vi var tvungna att vinna minst en bortamatch för att kunna ha chans på final. Så vi försökte kopplade bort den biten och såg Eriksdalshallen som Partillebohallen, de är väldigt lika så vi försökte tänka så.
Vad säger du om ditt eget spel hittills i slutspelet?
– Jag tycker att jag har varit lite osynlig, det ska jag ta tag i de kommande matcherna.
– Jag ska försöka ta lite mer ansvar och inte fega ur. Innan har jag haft lite problem med foten så jag måste komma in i matchtänket igen och ta för mig lite mer.

Foto: Michael Erichsen / BILDBYRÅN

Bra kan alltså bli bättre och den spelbegåvade högersexan känner sig långtifrån klar i det här slutspelet. Ställer man den ledande frågan hur gärna hon vill passera Skuru, nå finalen och väl där få känna på den ädlaste valören så bjuder hon på ett givet svar.
– Mer än allt annat just nu.
Drivet är starkt och som en extra morot finns alltid fotot från förra årets bittra finalförlust hängandes på hennes plats i omklädningsrummet, som en påminnelse om en känsla hon aldrig vill ta del av igen.

Namn: Emma Fernis
Ålder: 21 år
Smeknamn: Fernis
Födelsestad: Stockholm
Moderklubb: Rosersbergs IK
I Sävehof sedan: 2015
Meriter: SM-guld, SM-silver, 3 USM-silver, JEM-guld och UOS-brons.
Lyssnar på: Blandat, mest svensk musik
Tittar på: Serier, framförallt Blindspot just nu.
Läser: Tidningar
Bästa handbollsegenskap: Min spelförståelse.
Beskriv Sävehof med två ord: Professionellt och gemenskap.
Övrigt: Gillar att spela piano.

– Erik Malmqvist