Onsdagen den 20:e februari, i samband med derbyt mot RIK, är det dags att hylla Johan Jakobsson för en magnifik handbollskarriär. Här berättar han om SM-gulden, OS-erfarenheterna och det i slutändan självklara beslutet att inte försöka förlänga tiden på planen.

Det var i de sena tonåren som Johan Jakobsson drog på sig den gulsvarta Sävehof-tröjan för första gången. Det var i en period då herrlaget redan var riktigt bra och han fick chansen att träna med klubben under våren 2005 som senare skulle sluta med SM-guld. Kontraktet skrevs på och till kommande säsong blev den talangfulle tonåringen officiellt en Sävehof-spelare.

Handbollskarriären hade naturligtvis inletts många år tidigare.
– Det bildades lag efter handboll i trean som det hette då, förklarar han.
– Stadsdelarna och skolorna bildade lag och tävlade mot varandra. Därefter bildade handbollsklubbarna lag för de som ville fortsätta att prova på handboll, det var så jag började spela. Då var jag åtta år och gick med 86-orna, de som var ett år äldre.
Vid det tillfället var det HP Warta som gällde för Jakobsson och det var även den föreningen han representerade fram till övergången till IK Sävehof.
– Här i Sävehof fanns det väldigt många bra spelare och min pappa har ett förflutet som tränare i klubben. Vi kände redan många personer och tycker att det är en fantastiskt fin klubb.

Han anslöt till en trupp med flera jämngamla spelare, men som han själv beskriver det var det överlag en bra spridning på åldrarna vilket gav fina möjligheter till goda sportsliga resultat.
– I varje årskull var det ett par grabbar som tog sig upp i A-laget, men just bland 87- och 88-orna var det många som lyckades få en fast plats också.
– Sen fanns det de som redan var etablerade och de som hade flyttat hem från utlandet i form av (Jonas) Ernelind och (Peter) Möller. Det ihop med att Per Sandström och (Jonas) Larholm gjorde sitt sista år innan de flyttade ut var en perfekt mix. Det kände jag var helt perfekt för utvecklingen, båda rutinmässigt och speltidsmässigt, konstaterar Jakobsson.

Trots ett starkt lag skulle det ändå dröja några säsonger innan högernian skulle få fira sitt första SM-guld i karriären.
– Ja, det tog ju ett par år faktiskt. Vi vann Elitserien ganska många år, men i slutspelet kom vi till semi och även till final mot Hammarby två gånger där vi förlorade.
– Det lossnade först på slutet när vår generation hade blivit lite mognare och bättre.
Att säga att det lossnade var verkligen träffsäkert beskrivet. Tre raka guld blev det för Sävehof, varav Johan Jakobsson var delaktig i två.
– Det som var häftigt och unikt var att vi vann samtidigt, både damerna och herrarna. Det var coolt att få vara med om det historiska, att som första klubb vinna både på herr- och damsidan under samma år. Det blir en annan fest när hela klubben har vunnit, så att säga. Det var en underbar känsla!

Foto: Bildbyrån

Parallellt med handbollskarriären på absoluta elitnivå banade den kloke spelaren väg för framtiden på andra plan. Imponerande insatser i Partillebohallen kombinerade han med studier på Chalmers. När han var klar med dem, var det dags att röra på sig. Med två raka intyg på att han tillhörde Sveriges bästa handbollslag blev nästa steg att flytta till Danmark och Ålborg.
– Det var kul med en ny utmaning. Att få lära sig ett nytt språk och kultur, en ny liga, nya spelare och att ännu mer få närma mig den landslagsnivån som jag var med på då och då på mästerskap och kval.

Jakobsson hade blivit en van vinnare efter åren i gulsvart matchställ och i Ålborg adderade han ännu en mästartitel på sitt CV. Karriären i utlandet innefattade även en sejour i tyska Flensburg där en efterlängtad tysk cuptitel säkrades.
– Det var väldigt, väldigt häftigt. Jag tror de kom till final fem eller sex år i rad innan vi äntligen vann. Det var ett förlösande ögonblick för klubben.
Han skrattar när han tänker tillbaka på alla matcher mot Rhein-Neckar Löwen i den tyska cupens Final Four-spel.
– Den här gången vann vi semifinalen mot dem och sedan även finalen. Alla fans som hade åkt dit (till Hamburg där finalspelet avgjordes) blev som galna. Det var fest och buss hem till Flensburg för ett stort firande i hallen efteråt. Oavsett storlek ska man njuta och fira tillsammans med fansen när man vinner, med dem som följer och hejar på en.

Fina karriärer på klubblagsnivå innebär inte sällan att man även får representera sitt land på den internationella scenen. I skrivande stund ligger Johan Jakobsson på 35:e plats på listan över spelare med flest antal landskamper för det svenska herrlandslaget, men faktiskt var han tvungen att avböja när möjligheten öppnades för första gången.
– Jag minns att jag fick tacka nej till en första reservplats. Då var det Ingemar Linnéll som ringde, men jag hade någon viktig grej i skolan så jag kunde faktiskt inte åka iväg på stört.
När han ombeds reflektera över tiden med landslaget är det gemenskapen med lagkamraterna som omnämns först.
– Jag tänker på väldigt många olika personer man har fått spela tillsammans med och fått lära känna. Man umgås på ett sätt som man inte gör någon annanstans, möjligen i lumpen då. Man träffas, äter och skiter ihop, höll jag på att säga.

Det blev flera VM, EM och OS på seniornivå. När det kommer till möjligheten att ha fått delta i olympiska spel är det något 32-åringen håller högt.
– Det är ett kapitel för sig att få vara med på OS och verkligen något man som idrottsman kämpar hela livet för att få uppnå.
– Hela sommaren är speciell inför ett OS. Man samlas så många veckor och månader innan, vilket man inte har tid till annars. När man sen är på plats så är allt supernytt. Det är en by med alla möjliga idrottare, invigningar, världsartister och så många blickar som riktas dit.
Då var det Staffan Olsson och Ola Lindgren som ledde landslaget. Deras rutin och förmåga att guida oerfarna spelare till att ha koll på läget och njuta av stunden beskriver han som värdefullt.
– Det gjorde så att man visste vad man skulle göra. De kunde säga att ”det här är värt att njuta av och komma ihåg för livet” eller ”nu är det fokus på match, glöm var vi är nånstans”.

Med så många idrotter och idrottare samlade på en liten yta öppnar det upp möjligheter att både få se och uppleva nya sidor rent sportsligt.
– Jag visste inte hur det gick till med regler i tyngdlyftning eller hur fort det går i en pingismatch på OS-nivå.
– Sen att få träna med judograbbarna som bara kastar en som en vante fast man tycker att man är ganska stabil, säger han med ett leende.

Foto: Petter Arvidson / BILDBYRÅN

Sommaren 2017 valde Johan Jakobsson att packa flyttkartongerna nere i Flensburg och ta sig hem till Partille igen.
– Det var främst på grund av att jag hade bott isär med min flickvän i två år. Hon var med i ungefär ett halvår där nere och när jag fick frågan om att skriva på ett nytt kontrakt så var jag inte beredd att lägga ännu mer tid på att bo isär.
En stor förändring som hade skett under åren i utlandet var att Partillebohallen hade bytts mot Partille Arena.
– Det gjorde det extra roligt. Att det fanns många unga och talangfulla spelare som jag hade följt på tv var också inspirerande i beslutet att komma hem.

Olyckligtvis har det inte blivit så många matcher som alla parter hade önskat. För drygt ett år sedan drabbades han av en andra hjärnskakning som har hindrat honom från spel. Det ligger som grund till beslutet att nu avsluta karriären på handbollsplanen.
– Det är klart att jag är ledsen för att det blev det blev med skadan. Som spelare hade velat ge klubben mycket, mycket mer. Det är väldigt tråkigt och något som jag såklart tycker är sorgligt och något jag gärna hade ändrat på. Men jag är ändå glad för att jag fick komma hem och vara en del av det här, att få avsluta karriären här.
Det var i en EM-match mot Frankrike som han föll in i en motspelare med ansiktet före. Inte den hårdaste smällen, men det var tillräckligt för att skapa en stor effekt.
– Det spelade också in. Om det inte behövs hårdare för att få hjärnskakning, hur skulle jag då få min tredje?
– Beslutet har vuxit fram till att bli ganska självklart. Med tiden så värdesätter man sitt liv vid sidan om så mycket mer, att kunna fungera överhuvudtaget. Att kunna leka med barn i framtiden, att kunna ha ett vanligt jobb och att kunna umgås med andra människor utan att behöva gå och lägga sig. Med tiden blir det en icke-fråga att riskera att förlora det och att eventuellt inte tillfriskna helt.

Jakobsson väljer att se det positiva i det.
– Jag har trots allt fått uppleva väldigt mycket. Det hade varit mycket värre om jag hade varit 22 år och haft allt framför mig, att inte ha fått det gjort och inte ha fått de här upplevelserna. Det lättar lite när man åtminstone kan tänka tillbaka på hur mycket man har fått ut av det, även om man har fått sluta tidigare än man hade önskat.

Från handboll i trean till dubbla SM-guld med Sävehof, spel i Danmark och Tyskland, framgångar på landslagsnivå och en återkomst till Partille-laget. En strålande handbollskarriär har nått vägs ände, tyvärr tidigare än vad vi hoppats. På onsdag den 20:e februari, inför avkast i derbyt mot RIK, är det dags att hylla Johan Jakobsson i Partille Arena.
– Jag blev jätteöverraskad och glad när ”Abbe” (Stefan Albrechtson) ringde och berättade. Jag hade ingen aning om det och vet inte vad jag ska förvänta mig heller. Men det känns jättefint att på något sätt få ett slut också. Att få säga hejdå till spelarkarriären här, där den började på elitnivå.
– Sedan betyder det inte att jag försvinner ur arenan för alltid. Men det kan vara skönt att få ett avslut inför många människor som brukar vara i hallen och på matcherna. Att få sätta punkt för ett kapitel i livet.

Nästa kapitel innefattar bland annat hans jobb inom tåg- och spårväg.
– Jag jobbar halvtid som ingenjör, som var det jag utbildade mig till på Chalmers. Successivt hoppas jag kunna öka belastningen och jag tycker att det är kul att kunna använda hjärnan igen på ett helt annat sätt än vad man gör när man idrottar.
– Det är många som är villiga att dela med sig. Precis som när en ny, ung och talangfull spelare kommer upp till ett A-lag här, så är det likadant där. Så det är ganska likt ändå.
Så det känns bra att ha börjat den här nya resan?
– Absolut, det är början på något som faktiskt utgör större del av en människas liv. Ett vanligt arbetsliv och det är kul att övergången går så bra från ett så abrupt slut som det ändå blev.

Avslutningsvis, när Johan Jakobsson ombeds definiera det som utmärkte honom på handbollsplanen nämner han framförallt två saker.
– Det skulle kanske vara min explosivitet och envishet.
Och ett hyfsat skott?
– Ja, det hör väl ihop med explosiviteten. Sen får du fråga målvakten om det var lurigt nog. Fokuset var i alla fall att skjuta hårt och så kunde den hamna lite var som helst, säger han med ett skratt.

– Erik Malmqvist