Född: 15 april 1968 i Danmark.
Familj: Sambo med Lars-Gunnar Kämpendahl, född 1964, samt dottern Ella, född 2003.
Klubbar som spelare: IK Sävehof (1975-95), KvIK Sport (95-97), Partille IF (1997-99), Torslanda HK (1999-03).
Klubbar som tränare: IK Sävehofs ungdomssektion (1982-89), KvIK Sport (1996-97), Torslanda HK (2009-).
Meriter: Spel i junior- och ungdomslandslag, 2 A-landskamper/2 mål, SM-guld med IK Sävehof 1993. Kanadensisk mästare 1987.
Civilt 2016: Arbetar som lärare, årskurs 4-5, i Furulundskolan för 25:e året.
Bonusinfo i släktsammanhang: Storasyster Susanna Laursen, född 1966, spelade också (124 matcher) i Sävehofs A-lag och var föreningens ordförande 2011-14. Systrarna var tillsammans med om att föra upp klubben till elitserien.
Svärfar Gunnar Kämpendahl, född 1937, är Stor Grabb i svensk handboll med en diger meritlista som världsmästare (1958), Europacupmästare (1959) samt fyra SM-guld med RIK. Gunnar Kämpendahl gjorde 85 landskamper och 537 mål för RIK i högsta serien.

Rekordmånga, sex stycken Sävehof-spelare, är uttagna i EM-truppen 2016 på hemmaplan i Sverige. Plus fyra numera utlandsproffs som tidigare spelat i klubben. Och tränaren Henrik Signell – dubbelarbetande förbundskapten.
Men: Pernilla Laursen var först som blågul A-landslagstjej som representerade Sävehof.

Hon kallas för “Nille” och har givetvis en alldeles egen Sävehof-historia i kappsäcken. Som en försmak kan vi berätta att det handlar om surströmming, danskt medborgarskap, nackspärr, utlandsäventyr, bruten svanskota, och stark närhet till både sin första tränare, storasyster, och svärfar i en salig och härlig röra. “Nille” har inte gått någon obemärkt förbi. I synnerhet för att hon arbetat 25 år som lärare på Furulundskolan där tusentals elever – och därmed Sävehof talanger – passerat revy.
– Jag jobbade även som städerska i Partillebohallen innan jag blev lärare, påminner Nille”. Ett uppdrag som ingick i första kontraktet med Sävehof så att vi kunde tjäna några extra kronor parallellt med handbollen. Gunnar Quist fixade det mesta på den tiden.

Vi träffas på ett café i Göteborg, mitt emellan jobbet i Partille och bostaden i Torslanda.
– Jag tar en muffins till kaffet, säger Pernilla.
Hon springer in på fiket. Kontringstempot sitter i ryggmärgen. Vi tar däremot ingen påtår eller testar försvarsspelet. Men Pernilla är världsvan. Och år 2016 fortfarande blott 48 år ung. “Nille” är född i Danmark, har studerat och arbetat som au pair i Kanada, och besökt väldigt många länder. Bland annat Polen i samband med en turnering som storasyster Susanna minns mycket väl.
– Så typiskt “Nille” som aldrig ville ge sig. Hon drabbades av nackspärr men skulle spela ändå till varje pris. Vilket fick till en följd att hon bara kunde titta mot läktaren i första halvlek, och in i planen under den andra.

Pernilla Laursen var då kantspelare till vänster – i samma position hon gjorde sina två landskamper 1993. “Nille”, som under ungdomskarriären mest spelat på nio meter (också i juniorlandslaget) och även var målvakt ett tag, skrev klubbhistoria när hon togs ut via ett telefonsamtal från förbundskapten Tomas Ryde. Sävehof var något fräscht och nytt, något som klivit uppåt i seriesystemet med hög fart och till och blev blivit svenska mästare 1993.
– Det var läger och samlingar som väntade. Jag blev glatt överraskad. Men kanske mest förvånad. Trodde först att någon ringde och skämtade. Ingen före mig i Sävehof hade ju fått chansen i A-landslaget.
Du åkte iväg som en joker och tänkt succéspelare?
– Kanske inte… för jag var nog mest nervös och inte helt förberedd. Alltihop kom så plötsligt och överraskande. Jag packade väskan och drog för att jag var glad och stolt. Inte för att till varje pris prestera, den tanken slog mig senare. Trots blott två landskamper – och två mål – har “Nille” många minnen från sin korta blågula karriär
– Vi spelade landskamperna, mot Norge, i Fredrikstad och förlorade båda.
– Vi samlades före avresan i Karlstad där också herrlandslaget låg på läger. Men medan killarna bodde på hotell fick vi tjejer sova på ett regemente där vi placerades i logement med våningssängar.
– Vi var också på läger i Ådalen.
…och vad hände där?
– Tuffa tag och samtidigt mycket busstreck. Vi tejpade bland annat fast Tomas Rydes toalettstol och hans telefon som därför ringde i stort sett oavbrutet. Men Ryde tog revansch.
Hur?
– Dan efter ställde han upp oss på linje längs ett långt bord och tvingade oss äta surströmming. Det är nog bland det värsta jag smakat.
Där kunde historien om Pernilla Laursen slutat – på samma sätt som landslagskarriären. Som ni förstår blev det inte fler uppdrag i blågul tröja.
– Det kändes aldrig som jag var med och konkurrerade på allvar för en plats i VM-laget.

Men “Nille” hade banat väg till något stort och mäktigt sett ur Sävehof-perspektiv. Hon fick den ena efterföljaren efter den andra. När EM avgörs i Sverige 2016 är det alltså ytterligare 40 (fyrtio) klubbkompisar som tagit samma väg på karriärstegen. Pernilla har spelat tillsammans med några. Men också varit tränare för en trio:
– Tina Flognman, Teresa Utkovic och Maria Lindqvist hade jag i ungdomslagen.
Hela tio stycken av EM-truppens 16 spelar eller har spelat i IK Sävehof.
– Det trodde man inte, erkänner “Nille”.
Hon kom in i klubben som 7-åring när familjen flyttade från Danmark till Partille med en svensk mamma som jobbade inom förskolan och en dansk pappa som var tandtekniker.
– Ett tag levde vi med dubbla medborgarskap. Jag gjorde mitt val för Sverige när jag togs ut till juniorlandslaget.
Storasyster Susanna har alltid varit ett stort stöd. Redan som 14-åring blev “Nille” dessutom ungdomstränare parallellt med eget spel. Men det är framförallt en ledare och instruktör som präglat henne, Annica Carlsson, sedermera Albrechtson då hon gifte sig med klubbdirektören Stefan “Abbe”.
– Annica följde och körde oss i stort sett hela ungdomssvängen, minns Pernilla.
Jodå.
Annica kommer också ihåg:
– Till slut blev Pernilla så bra och framgångsrik att hon tog min plats som vänstersexa i A-laget. Jag glömmer aldrig när jag fick beskedet att en sex år yngre tjej, som jag tränat, skulle ta över.
– Det kändes både tufft – och glädjande.
Drygt 30 år senare skrattar Annica Albrechtson åt petningen. Även hon har ju sett så många talanger komma och – gå. Pernillas Laursen karriär i Sävehofs A-lag pågick under elva säsonger (1984-95), exkluderat ett avbrott för en au pair-vistelse i Toronto, Kanada, i spåren av storasyster Susannas tidigare utflykt till samma land.
– Där tränade jag tillsammans med killar inför bland annat det kanadensiska mästerskapet. Vi tjejer träffades bara en gång i månaden, men det räckte för att vi skulle vinna alltihop.

  • Pernillas meritlista som seniorspelare, efter åtta år i ungdomslagen, känns klockren. Spel i division 1, allsvenskan, elitserien, och Europacupen.
  • Totalt 182 tävlingsmatcher.
  • 267 elitseriemål på 109 matcher i högsta ligan och sammantaget 518 tävlingsmål.

Hennes egen sammanfattning:
– Under hela resan var vi som en enda stor familj. Om inte annat när Annica (Albrechtson) bjöd oss till hennes föräldrarhem vilket gjorde oss tajta och supertrygga inom gruppen.
Hur nöjd är du med ungdomsåren i Sävehof?
– Det gick upp och ner. Jag fick i alla fall vara med om två Partille Cup-finaler, märkligt nog mitt första och sista år. 
– Som 8-åringar mötte vi ett danskt lag och fick stryk med 10-2. Det gick bättre med U21-laget 13 år senare, för då vann vi.

“Nille” fick givetvis, som så många andra handbollsspelare, betala ett högt pris för framgångarna. En opererad svanskota, knäskador, frakturer i fingrar och tumme, samt svårläkt inflammation i en axel står, bland annat, i hennes sjukjournal. Efter tidig A-lagsdebut gick Pernilla handbollslinjen på Katrinelundsgymnasiet och sällskapade ett tag med Anders Eliasson, Sävehofs numera sportchef. Vistelsen i Kanada gav henne en kick – men också en längtan att återvända.
– Det kändes hur rätt som helst att kliva in i Partillebohallen igen.
“Nille” blev efter hemkomsten bästa kompis med klubbens kanske främsta spelare någonsin – Daiva Zinkeviciene. De hade träffats några år tidigare – utan att veta om varandra.
Pernilla förklarar:
– Vi stod intill varandra i samband med en prisutdelning under en turnering i Östtyskland. Daiva fick pris som bästa spelare, jag som publikens favorit. Nu skulle vi plötsligt spela i samma lag. Hon från Litauen och jag från Sverige.
Hur duktig var Daiva?
– Överlägset bäst. Utan henne hade vi aldrig tagit oss upp i elitserien och vunnit SM-guld.
Betydde du någonting för henne?
– Det hoppas jag eftersom jag hämtade och körde henne hem från träningar och matcher. Och under resorna körde vi svenskundervisning i bilen…

Parallellt med handbollen träffade Pernilla sin nuvarande sambo Lars-Gunnar Kämpendahl, också elitseriespelare. Men framförallt son till en ikon inom handbollen.
– Min svärfar, Gunnar, står för något vi övriga mycket har att leva upp till, erkänner “Nille”. Han är om inte annat världsmästare i handboll.

Vem är din favorit i den svenska EM-truppen 2016?
– Bella Gulldén, helt klart. Jag älskar hennes speluppfattning. Det är så handboll ska spelas.

Det spelades alltså inte bättre handboll på Pernilla Laursens tid. Men hon var först bland tjejerna i IK Sävehof när det gäller att ta på sig en blågul A-landslagströja. Snacka om pionjär och föregångare.

Text:

KJELL-OVE “KOA” ANDERSSON

Här är samtliga 41 spelare som medverkat i det svenska A-landslaget för damer under klubbtillhörigheten IK Sävehof.
(Spelarna är namngivna i bokstavsordning. Bakom namnet står totalt antalet landskamper fram till 30 november 2016 samt därefter, inom parantes, under vilket/vilka år spelaren medverkat i landslaget. I många fall gäller en pågående landslagskarriär.)

Hanna Ahl – 17 (1998-2000)
Johanna Ahlm – 141 (2005-)
Jenny Alm – 84 (2010-)
Karin Almqvist – 24 (2000-01)
Lena Andersson – 25 (1988-95)
Sara Andersson – 6 (2001)
Lena Bengtsson – 32 (1997-99)
Helen Benjaminsson – 51 (1995-00)
Linn Blohm – 65 (2011-)
Johanna Bundsen – 46 (2009-)
Edijana Dafe – 13 (2013-)
Emma Ekenman-Fernis – 4 (2016-)
Tina Flognman – 223 (2000-13)
Hanna Fogelström – 56 (2009-)
Cecilia Grubbström – 101 (2009-15)
Isabelle Gulldén – 165 (2007-)
Jessica Helleberg – 81 (2010-14)
Therese Horttana – 13 (1999-00)
Filippa Idéhn – 69 (2011-)
Karin Isaksson – 24 (2006-09)
Jennifer Kasman – 3 (2005-10)
Theresa Claesson – 89 (1993-02)
Pernilla Laursen – 2 (1993)
Jenny Lindblom – 61 (1996-02)
Maria Lindqvist – 32 (2001-04)
Åsa Lundmark – 86 (1993-02)
Anna Löfgren – 2 (1996)
Olivia Mellegård – 4 (2016-)
Malin Norén – 21 (1991-95)
Ida Odén – 46 (2012-)
Madeleine Olsson – 157 (1991-03)
Susanna Oscarsson – 4 (2000-02)
Tuija Pasanen – 53 (1994-99)
Jamina Roberts – 112 (2010-)
Louise Sand – 70 (2012-)
Frida Tegstedt – 51 (2013-)
Sara Tilly – 14 (1993-97)
Frida Toveby – 22 (2003-09)
Teresa Utkovic – 79 (2000-08)
Annika Wiel Fredén – 119 (2005-12)
Jenny Wikensten – 35 (2009-10)

Fotnot: Saknas gör bland andra Gabriella Kain (82 landskamper), Ulrika Ågren (70 landskamper) och Stina Persson-Träff (5 landskamper) Samtliga spelade länge i Sävehof men kom med i A-landslaget först när de lämnat klubben. 

Statistiken är hämtad från Svenska Handbollsförbundets årsbok.

Sävehof-spelare i EM-truppen 2016:
Johanna Bundsen
Jamina Roberts
Ida Odén
Louise Sand
Olivia Mellegård
Emma Ekenman-Fernis

Tidigare Sävehof-spelare, numera verksamma i utlandet, i EM-truppen 2016:
Filippa Idéhn
Isabelle Gulldén
Jenny Alm
Linn Blohm

Sävehof-tränare som sedan 2016 även är svensk förbundskapten:
Henrik Signell

Långtidsskadad Sävehof-spelare som under EM arbetar som tv-expert:
Johanna Ahlm